"Det kommer aldrig vara vi igen..."
Jag har suttit och tänkt i flera minuter på vad jag ska skriva. Har börjat, men sedan raderat. Känns inte som jag kan få ur mig det jag vill ha sagt. Men sedan tänker jag: vad vill jag ha sagt då?
Jag vill förklara hur otroligt mycket alla spelare i BKV Dam betyder för mig. Hur jag mer eller mindre har vuxit upp på den där jäkla fotbollsplanen tillsammans med dessa tjejer. Ser dem inte som mina medspelare eller som mina bästa vänner - jag ser dem som mina systrar, min familj. För under alla de här åren när jag haft mina ups and downs har jag alltid längtat till träningarna, det är där jag har mått som bäst. Det är på plan tillsammans med mina lagkamrater som jag har kunnat skratta fast jag kanske bara några minuter innan satt och grät.
När jag bpörjade spela fotboll var vi ett lag blandat på både 01,00,99 och 98or. Det var dåligt med tjejer som ville spela fotboll här i roslagen och jag har alltid fått höra av min pappa här hemma "det är ofta de slutar när de börjar högstadiet eller gymnasiet, andra saker blir viktigare". Men vi började högstadiet och vi var stadigare än någonsin. Vi fick till och med en ny tränare i slutet av 2015 och nyheten att Norrtälje skulle få ett nytt damlag kom ut. säsongen 2016 var vår säsong.
Men nu står vi här, planerna för nästa år ska sättas... och jag har tappat motivationen för att träna med mitt egna lag. Jag längtar inte efter det som förr har varit höjdpunkten på hela veckan. Är inte det konstigt?
Vissa spelare har lämnat laget och vi har slagits ihop med dam juniorerna (01/02). rädslan för vad som ska hända med laget och hur det kommer gå för oss har tagit över - det faktum att det aldrig kommer vara vi igen, är bara konsigt. Förändigng är bra, men just nu är jag mest kluven. :-/
